Några ord om att släppa taget

Det är en sån där dag ... En dag då jag tvivlar på mig själv och mina egna förmågor och hela tiden känner mig otillräcklig. Jag tappar tålamodet och skriker på min son, känner mig som en usel mamma och förbannar mig själv för att jag inte klarar av att bryta vissa mönster och reglera mina känslor bättre.

Inkorgen svämmar över av meddelanden och skrivbordet är ett lapptäcke av färgglada post-it-lappar som påminner mig om allt jag har tänkt göra. Saker jag tagit på mig att göra för andra, idéer till blogginlägg, kurser och böcker, hastigt nedklottrade fragment från en dröm, en påminnelse om att välja skola till barnen och lappar med lösryckta tankar. Allt känns i oordning, huller om buller och utan sammanhang.

Jag har ställts inför en jobbutmaning som jag inte vet om jag klarar av att leva upp till. "Är du rätt person för det här? Kan du leverera det jag vill ha?" Jag önskar att jag kunde svara: "Det har jag aldrig provat förut så det klarar jag helt säkert" (ett citat som ofta tillskrivs Pippi, men som hon faktiskt aldrig sagt ...), men det ärliga svaret är snarare det som hon faktiskt sade när Tommy frågade om hon kunde spela piano: "Hur ska jag veta det när jag aldrig har försökt?"

Jag känner en tyngd av mestadels självpålagda förväntningar och krav på mina axlar. Allt känns överväldigande, för mycket, för svårt, för rörigt. Jag fastnar i tankeloopar som säger "jag orkar inte, jag kan inte, det är synd om mig, jag är kass, jag är värdelös, jag kan inget, jag vet inget, jag orkar inte..." Tankar som varken är sanna eller hjälpsamma, och får mig att fastna vid skrivbordet, apatiskt stirrande, utan att göra något av allt det jag förutsatt mig idag.

Talgoxens budskap

Jag reser mig, gör en kopp kaffe och tittar ut över öarna. På räcket sitter en talgoxe och ser på mig. Jag googlar vad Solöga säger om talgoxar: "Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör." Jag skrattar, för det känns mer som om allt blir fel än att allt jag gör är fullkomligt rätt. Men jag vet innerst inne att talgoxens budskap är sant...

Tilliten är nyckeln. Jag behöver bara ha tillit till att "this too shall pass", som Gandalf säger i Sagan om ringen. Det är en sådan dag bara. Det är väder, och väder förändras. Det är oftast bäst att bara låta det vara. Att sluta kämpa emot och tänka att det borde vara annorlunda. För så länge jag kämpar emot förändras inget, då borrar jag mig bara djupare ner i mina egna mörka tankar och de släpper inte greppet.

Först när jag slutar göra motstånd mot det som är och tillåter allt som är att vara så återvänder hoppet. Ska vi förändra något i våra liv, eller i världen, behöver vi först ta in det faktum att det finns. Vi måste kapitulera för att komma framåt. Acceptansen av det som är släpper in luft i slutna tankebanor. Ibland kan det till och med räcka acceptera att jag inte klarar av att acceptera allt som är. 

Det är nog det som är min viktigaste lärdom från min längtansresa, mina år som ofrivilligt barnlös. Släpp taget, sluta kämpa emot och ha tillit. Allt är som det ska, även när det inte känns så och kaos är granne med gud. Membranet som skiljer den ena världen från den andra kan kännas som en mur, men är i själva verket så tunt så tunt, som molnbanken flygplanet glider igenom när det stiger uppåt och åter belyses av solen.

Jag tar en promenad och på eftermiddagen kan jag inte ens förstå vad morgonens svärta kom ifrån. Allt är som det ska. Jag är precis där jag ska vara. Solen lyser alltid ovan molnen.

"The moment you accept what troubles you've been given, the door opens." – Rumi