Jag skriver för att när jag skriver så vet jag att jag finns. Jag skriver för att få bekräftelse på att jag finns. Jag skriver för att spegla mig, för att belysa mörkret och för att känna igen mig själv som den jag verkligen är. Jag skriver för att minnas vem jag är.

Det är en sån där dag ... En dag då jag tvivlar på mig själv och mina egna förmågor och hela tiden känner mig otillräcklig. Jag tappar tålamodet och skriker på min son, känner mig som en usel mamma och förbannar mig själv för att jag inte klarar av att bryta vissa mönster och reglera mina känslor bättre. Inkorgen svämmar över av meddelanden och skrivbordet är ett lapptäcke av färgglada post-it-lappar som påminner mig om allt jag har tänkt göra. Saker jag tagit på mig att göra för andra, idéer...

Jag har saknat ett eget rum för mitt skrivande. Ett rum för personliga tankar och längre reflekterande texter. Jag har mest delat på Instagram på senare år, men känner mig begränsad av formatet. Både i antal tecken, och i kanalen som sådan, som rusar fram som en dånande, högljudd, aldrig sinande ström av quick fixes och förenklade budskap och "sanningar" som försätter min kropp i krampaktig beredskap att fly eller fäkta. Visst finns det guld där i forsen och kanske ber jag AI om hjälp att...