Kära dagbok ...

Skriver du dagbok? Eller har du kanske gjort det någon gång?

Jag har fortfarande kvar min första dagbok. En rosa, med en ljuv bild på framsidan och en liten nyckel att låsa med. Den 20 februari 1980 står det "Idag fick jag dena dag-bok". En äldre version av mig har sedan rättat och skrivit till det saknade n:et i "denna".

De första dagboksinläggen är mest en redovisning av vad jag har gjort. Haft skolavslutning, varit på ridkurs, bränt mig i solen, slagit rekord i Yatzy, ätit ett ägg med två gulor, lekt med min kompis Annica, varit på Wyk af Föhr med mamma och pappa, där jag fick ett eget hotellrum.

Ett par år senare, när jag fyllt 10 år, återvänder jag till samma dagbok. Jag stryker över barnsliga grejer jag skrev när jag var 8 och rättar fler stavfel. Jag börjar också försöka uttrycka mina känslor.

"... var på disco-födelsedagskalas hos Ann-Sofie. Hon har fått hjälpa till på ALLA mina kalas, men jag har ALDRIG fått hjälpa till på något av hennes. Tessan fick hjälpa till. Jag gick hem."

1985 är jag 13 år och mina inlägg handlar mest om killar. Om vem som för tillfället är "högst upp på listan". Om obesvarad kärlek och om att inte våga. Jag kan också se hur jag börjat kritisera mitt eget utseende.

Jag har fortsatt skriva dagbok genom åren. Ibland regelbundet, ibland med långa uppehåll. Jag har kvar alla dagböcker. Det är inte så ofta jag bläddrar tillbaka, men när jag gör det får jag ofta syn på saker om mig själv. För en tid sedan hade Facebook oförklarligt nog ändrat mitt födelsedatum till 2 november 1990 och när grattishälsningarna började trilla in gick jag tillbaka till dagboken från 1990 och lade märke till varandet...

Jag såg hur mina upplevelser skiftat, hur humöret gått upp och ner, hur tankar och känslor förändrats, hur berättelsen om mig själv skiftat - men att varandet - det som är jag, bortom alla berättelser - alltid funnits där. Alltid finns där. Skiner mitt i upplevelsen.

Det som gör dagboksskrivandet - och det expressiva skrivandet - magiskt, läkande och transformerande tror jag är att det ger plats för allt att få finnas. Alla tankar och känslor är tillåtna - även de som vi ofta dömer och etiketterar som "fula" och mindre värda: ilskan, besvikelsen, bitterheten, avunden, fegheten, likgiltigheten.

Jag tänker att det är en nyckel till att möta livet här och nu, och leva det mer levande. Att tillåta allt att finnas och ta plats, utan dömande. Hela vår upplevelse, med alla våra känslor. För jag tror att så mycket av vårt psykiska lidande kommer ifrån att vi säger nej till det som redan är här. "Nej, jag vill inte ha den här känslan", "nej, jag vill inte ha den här tanken", "jag vill ha något annat, där borta". Och istället för att möta det som är så söker vi hela tiden något annat...

I skrivandet hittade jag redan som liten en trygg plats där jag helt och hållet kunde vara mig själv – med alla mina känslor, utan att bli dömd. Där min röst fick bli hörd och där hela jag fick ta plats. Jag tror att vi alla behöver en sådan plats, eller en sådan människa. Och har vi inte det kan vi använda oss av skrivandet för att skapa den platsen.

Så skriv. Skriv för att möta dig själv. Skriv för att lyssna på dig själv. Skriv för att vara nyfiken på dig själv. Skriv för att tillåta hela dig att ta plats!