Från ateism till andlighet

Det är dags för mig att kliva ur den andliga garderoben... ✨

Länge, länge - i närmare 50 år faktiskt - trodde jag att det bara fanns två val - antingen var jag religiös eller så var jag ateist. Jag är också uppvuxen i en familj där några är troende kristna och några ateister. 

I skolan fick vi lära oss om de stora världsreligionerna och vad som skiljer dem åt. Jag lärde mig också begreppet agnostiker - att tro på ”något mer”, på andevärlden och själen, men ändå vara tveksam till Gud eller någon högre kraft. Men det kändes lite för otydligt för mig. 

Jag hörde så ofta från olika håll: ”jag tror inte på något mer än det som syns” och ”jag tror bara på det som är vetenskapligt bevisat”, att det blev en sanning jag sällan ifrågasatte. Jag såg ju också tydligt hur mycket galenskap som skett i religionens namn, och tyckte att den kristna guden - ”den stränga fadern” - mest verkade vara en dömande typ. Så, jag fortsatte att vara ateist. 

Sprickor i den gamla berättelsen

Samtidigt älskade jag magiska sagor, köpte en bok om taoismen som jag läste med stor behållning Neale Donald Walshs ”Samtal med Gud”, Sydney Banks "The Enligthened Gardener" och Paulo Coehlos "Alkemisten". Berättelserna fascinerade mig, men det djupare budskapet undgick mig. Så fort någon pratade om ”Gud” slog jag dövörat till och skruvade obekvämt på mig. Jag var ju ateist. 

Vetenskapen öppnade en ny dörr

Men när jag vid 48 års ålder blev mamma till tvillingar genom äggdonation och började fundera över den klassiska frågan om arv och miljö, fick jag höra talas om epigenitik - läran om hur yttre faktorer som, miljö, känslor och livsstil påverkar hur våra gener fungerar och vilka egenskaper som kommer till uttryck. Jag hittade Bruce Liptons bok ”Tro, dogmer och biologi” - och via vetenskapen - cellbiologi, kvantfysik och fraktalgeometri - öppnades dörren till ett helt nytt perspektiv på andlighet upp för mig. Det finns ett fält av medvetande som förbinder oss alla. 

Inte vilken coachutbildning som helst

I ungefär samma veva höll jag min första skrivkurs i reflekterande skrivande. En av deltagarna på kursen var en kvinna som tolkade allt jag sade på sitt eget sätt och var oerhört rigid i sin självbild. Jag visste inte hur jag skulle möta henne och bestämde mig för att jag ville gå en coachutbildning för att kunna ställa bättre frågor. 

I mitt flöde dök det då upp en coachutbildning som inte bara var en utbildning till coach utan också mindfulnessinstruktör, plus att den handlade om vad som är gemensamt i de stora världsreligionerna. Spännande tänkte jag - det fick vi aldrig lära oss i skolan - så jag anmälde mig till Soul Manifestation Coach-utbildningen hos LoveIt. 

Är du intresserad av att vara min övningsklient? Kontakta mig via formuläret längst ner på sidan.

Vi är inte separerade

Redan i första lektionen introducerades jag för begreppen oneness och non-duality. Gud är inte separerad från oss, vår själ är en aspekt av Gud (eller fältet, medvetandet, universum, eter eller vad vi nu väljer att kalla det). Vi är inte en kropp med en själ, vi är en själ i en fysisk upplevelse. Vi är energi - och materia och energi kan inte separeras. Vi är alla ett. Wow, liksom… 

Djupt andlig, men inte religiös

Och det är ju också just det många av ursprungsbefolkningarna, taoismen, mycket av buddism och hinduism och de mystiska grenarna av både kristendom, islam och judendom alla säger. 

Jag ser mig numera som djupt andlig utan att vara religiös. Jag har inget emot religion, så länge ingen försöker övertyga mig om att deras religion eller väg är den enda rätta, att det bara finns "plats för vissa utvalda" och så länge religionen inte förtrycker andra. Men för mig är det oerhört befriande med en fri andlighet - och att vetenskapen faktiskt börjar komma ikapp, för kanske är det som Bruce Lipton skriver:

”… det är inte förrän forskning och andlighet återförenas helt som vi kommer att hitta medlen för att skapa en bättre värld.” 

(Tips! 💡Nu finns det till och med ett samfund för en fri andlighet: The Ministry of I am)